”En känsla jag vill uppnå så jävla mycket”

Det är okej att må dåligt ibland. Vi hör det ofta, att det är inget fel med att vara “sjuk” eller må som skit då och då, men sanningen är att höra de orden kan få en och bara må värre. Det känns som om folk förväntar sig att man bara behöver en dags time-out och sedan kan man fortsätta att må som vanligt. Som om att må bra hela tiden är okej men inte att må dåligt.

För att vara ärlig, vissa av oss mår som skit varenda dag, eller i allafall ofta. Den där känslan av att vara trött hela tiden och ledsen för ingen orsak är med en hela tiden. Den där känslan av hopplöshet. Den är där på morgonen när man vaknar, där när man är på tunnelbanan eller bussen på väg till skolan, där med en under lektionerna, med en när man är med sina vänner och även under natten då man inte kan sova. Det är antigen en konstant känsla eller en känsla som försvinner för ett tag tills man äntligen känner sig okej och sen kommer den tillbaks hårdare än förr. Den lämnar aldrig en, känns det som.

Och att folk säger att det blir lättare och att det går över, gör det ärligt talat tuffare. Man vet innerst inne att nån dag kommer man slippa den där deprimerande känslan. Någon dag kommer man

tumblr_o4yo3pxmzj1ulsz70o3_r1_500

Bild: Patricia Andersson

slippa de sömnlösa nätterna, den konstanta ångesten, rädslan för piller eller vassa metaller och att en dag äntligen känna sig normal när man står vid massor av folk. Men det känns omöjligt, som att leta efter en nål i en höstack. En dag kommer man komma ur ens depression men det kommer lämna ärr efter sig.

Det är jobbigt, man försöker dölja sin depression för de närmast en, vänner och familj, för man vill inte att de ska få se en må så dåligt. De kommer försöka hjälpa eller ställa massor av frågor vilket är något man inte pallar med, man vill inte att de ska se en svag. De vill underlätta saker för oss men egentligen bara påminner oss om hur vi inte klarar av vissa saker. Vi behöver inte bli påminda om hur vi vissa dagar inte klarar av att lämna sängen eller hur vissa läxor och prov har oss så stressade att vi bryter ned. Visst, det är bara en läxa eller ett prov vilket inte borde ha så stor påverkan på oss, men det har det. De minsta sakerna, som att glömma nycklarna hemma eller att gå i skolans korridorer ensam, även att tappa ett glas vatten, kan få oss att stressa otroligt mycket. Den där ångesten sätter igång och alla tankar snurrar runt i huvudet och den där klumpen man har i bröstet får det att kännas som om det är omöjligt att andas. Man är kaos i en kropp, det enda som håller ihop en är sin kropp men även det kan falla sönder.

Folk säger att det är allt i vårt huvud, att det är inte verkligt men något vi bara känner. Men för oss är det verklighet, det är med oss varje dag, något vi måste kämpa med varje dag. Antigen kämpar vi att gömma den från oss själva eller att överkomma den, men oavsett vad så är det fortfarande en kamp som tar så mycket av vad vi är. Vi är inte samma personer som vi var innan vi började drunkna i depression som vi är idag, och vi kommer inte vara samma personer när vi vinner denna kamp. Så det är okej att må skit, det är okej att känna som att allt är hopplöst för att om man fortsätter att kämpa istället för att ge upp, så kommer man i framtiden vara en starkare person. Man kommer vara den där personen som klarade sig genom allt hemskt skit och är en starkare person än sitt förflutna själv.

Det är en känsla jag vill uppnå så jävla mycket, att äntligen vara stark, efter år av att vara svag och jag vet att jag inte är den enda… 

Text: ASENA POLAT
Bild: PATRICIA ANDERSSON